Riksintressen i Robertsfors kommun

Kyrkomiljön i Bygdeå med sin medeltida kyrka är en av kulturmiljöerna i Robertsfors som klassas som riksintresse för kulturmiljövården.

Kyrkoområdet har ett kustnära kommunikations- och handelsstrategiskt viktigt läge. Miljön speglar hur platsen utvecklades som sockencentrum med kyrkliga och samhälleliga funktioner samt bostadsbebyggelse under 1800-talet och in på 1900-talet.

Det som är intressant som riksintresse är den senmedeltida gråstenskyrkan som väl synlig i landskapet i strategiskt höjdläge, samt kyrkogård en och klockstapeln. Här finns även sockenhäkte, tingshus/skolhus, prästgård och kyrkstuga från den kyrkstad som tidigare fanns på platsen. Landskapet är öppet med bebyggelse och vägsystem anpassade efter naturgivna terrängförhållanden. Den småskaliga bostadsbebyggelsen kompletterar miljön. Den vackra Kustlandsvägens sträcker sig genom miljön.

Här finns fornlämningsmiljö med gravar och gravfält som speglar utvecklingen av bosättningsmönster och estetiska och rituella ideal i brons- och järnålderns kustlandskap.

Det som är uttryck för riksintresse i området är gravarnas dominerande placering i landskapet och visuella sam band med den forntida havsviken, i nuvarande odlingslandskap och sjöar.

Ratan består av sammansatt kust- och skärgårdsmiljö. Efter Bottniska handelstvångets avskaffande 1765 var Ratan stapelhamn för Bottenviken, “Norrlands hamn” och var fungerande hamn till 1900-talets mitt. Här var anläggningar för statligt fyr-, lots- och tullväsende.

Området speglar utvecklingen av kustnära näringsfång samt politiska, ekonomiska, tekniska och sociala villkor under olika tider, från 1500-talet fram till 1900-talets mitt.

Anledningen till att Ratan klassas som en kulturmiljö av riksintresse är bland annat den varierade bostads- och ekonomibebyggelsen längs landsvägen med anknytning till hamnverksamheten. Den öppna marken mellan landsväg och havsstrand, som utgjort kronans lotsjord och kajer och hamnmagasin samt tullverkets boställshus från 1861 för området intressant ur ett kulturmiljöperspektiv. Även vattenståndsmärken sedan 1700-talet samt mareografer (vattenståndsmätare) från 1890- respektive 1960-talet. Här finns även lämningar från 1809 års krig i form av skans, befästningsvall och gravmonument.

På Rataskär finns tomtningar, labyrinter och en kompassros. Fyrar, båk, lotsuppassningshus, militärbarack, och lotsstuga. Grunder efter sjötullkannnnare, krog och packhus samt lämningar av stensatt kaj. Fri sikt över havet ut från och in mot Rataskär. Det finns rumsligt samband och fria siktlinjer mellan fastland och Rataskär med dess byggnader.

Robertsfors som ett riksintresse för kulturmiljövården kommer av att Robertsfors som bruks- och industrisamhälle speglar den tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen från 1750-talets järnbruk via träindustri till modern högteknologisk tillverkningsindustri. Från patriarkal bruksort via municipalsamhälle till nutidens kommuncentrum.

Bruksområdet har arbetarbostäder, kontor, herrgård och mekanisk verkstad samt jordbruksbyggnader uppförda i slaggsten i form av magasin, ladugård, stall och tidigare mejeri.

Genom bruksområdet går Rickleån med dammar, kraftverk och bevattningskanal. Det öppna odlingslandskapet söder och öster om bruksområdet är exempel på uttryck för riksintresse. Planstrukturen och bebyggelsekaraktären hos egnahemsområdet, anlagt enligt trädgårdsstadsplan från 1901, och dess omgivande successiva utvidgningar med bostadsbebyggelse under 1900-talet. Folkrörelse- och frikyrkobyggnaderna, centrumanläggningen från 1969 och bebyggelsen vid Tundalsskolan är alla exempel på samhällets utveckling.

Det finns bevarade delar av den elektrifierade järnvägen från 1900. Den före detta sulfitfabriken i tegel från 1902, byggnader för spritfabriken från 1941, fabriksområdet med byggnader och anläggningar för diamanttillverkning från 1960-talet och framåt är också exempel på varför området är av riksintresse för kulturmiljövården. Villaområdet mellan industriområdet och bruksmiljön, med tidstypisk bebyggelse från tidigt 1900-tal till 1970-tal, gatumönster samt väg- och platsnamn med anknytning till ortens kulturhistoriska bakgrund och utveckling är typiska.