Riksintressen

Riksintressen är ett sätt för staten att påverka och bevaka intressen av särskild nationell betydelse inom samhällsplaneringen. Riksintressena ligger under miljöbalkens 4 och 3 kapitel. När ett område utses till riksintresse får det ett skydd som ska förhindra att åtgärder görs som kan skada värdet.

Varför har vi riksintressen?

1907 års stadsplanelag la grunden för det som idag är det kommunala planmonopolet. Byggnadslagen från 1947 stärkte monopolet ytterligare och byggnadsstadgan från 1960 avskaffade de lokala byggnadsordningarna och samma byggnadsbestämmelser infördes för hela landet. Sedan plan- och bygglagen infördes 1987 kan staten påverka markanvändningen i kommunen genom att riksdag och statliga myndigheter kan peka ut områden som ses som värdefulla; riksintressen.

Ett riksintresse är ett geografiskt område som innehåller nationellt viktiga värden eller kvaliteter. Det kan handla om bevarande, exempelvis unik natur eller kulturmiljö likväl som för exploatering, exempelvis gruvdrift och vägar men även för yrkesfiske och rennäring.

I översiktsplanen skall kommunen redovisa hur man tagit hänsyn till de riksintressen som finns så att dessa inte påtagligt skadas. Utgångspunkten skall vara att riksintresset har ett värde som kan utvecklas till något attraktivt för kommunen.

Vad är ett riksintresse?

Det finns två olika typer av områden som klassas som riksintressen. Båda utgår från miljöbalken. Dels större områden som riksdagen beslutar om enligt 4 kap. i miljöbalken. Här handlar det om områden med stora natur- och kulturvärden och värden för friluftsliv. Dessa finns i delar av våra fjäll, kuster och älvar. Dessa områden är angivna direkt i lagen.

Den andra typen av riksintressen regleras av 3 kap. i miljöbalken, hushållningsförordningen. Det är 12 olika statliga myndigheter som har ansvar att göra bedömningar för vilka områden som är av riksintresse utifrån den sektor de ansvarar för. Länsstyrelsen företräder staten och skall hantera de anspråk som dessa 12 myndigheter lägger.

Riksintressen och översiktsplanen

Översiktsplanen är ett vägledande dokument som skall visa på hur en kommun planerar att använda mark och vatten. Kommunen skall i översiktsplanen beskriva hur man avser att tillgodose riksintressena, detta skall ske i dialog med Länsstyrelsen som företräder staten och de 12 myndigheterna. Det är kommunens uppfattning som redovisas i översiktsplanen. Om Länsstyrelsen har en avvikande åsikt om hur kommunen tillgodoser hänsynen till riksintressena ska det framgå i ett granskningsyttrande som bifogas översiktsplanen.

Robertsfors kommun vill med sin översiktsplan visa på hur kommunen på ett hållbart sätt ska få fortsatt tillväxt och utveckling. Planen skall beskriva hur vi ställer oss till utveckling och bevarande vad gäller bland annat boende, fritid, natur- och kulturvård, infrastruktur mm. Översiktsplanen ligger sedan till grund för exempelvis detaljplaner och de bygglov som ges.

Det är viktigt att kommunen och Länsstyrelsen är överens om hur riksintressena hanteras i översiktsplanen. Länsstyrelsen kan stoppa och begära prövning för detaljplaner och bygglov som de uppfattar som skadliga för utpekade riksintressen i området.

Kulturmiljöer av riksintresse i Robertsfors kommun

I Robertsfors kommun finns fyra områden som ses så pass värdefulla ur ett kulturmiljöperspektiv att de är utpekade som riksintressen av Riksantikvarieämbetet. Dessa finns i Ratan, Bygdeå, delar av Robertsfors samhälle och Nysätra – Holmsjöberget. Dessa områden ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada kulturmiljön. Varje riksintresse har riktlinjer för hur man ska hantera områdena för att bevara de värdefulla kulturmiljöerna.

 Ratan (AC12)

Sammansatt kust- och skärgårdsmiljö. Efter Bottniska handelstvångets avskaffande 1765 stapelhamn för Bottenviken, “Norrlands hamn”. Fungerande hamn till 1900-talets mitt. Anläggningar för statligt fyr-, lots- och tullväsende. Området speglar utvecklingen av kustnära näringsfång samt politiska, ekonomiska, tekniska och sociala villkor under olika tider, från 1500-talet fram till 1900-talets mitt. 

Uttryck för riksintresset: Fastland: Varierad bostads- och ekonomibebyggelse längs landsvägen, med anknytning till hamnverksamheten. Öppen mark mellan landsväg och havsstrand, som utgjort kronans lotsjord. Kajer och hamnmagasin samt tullverkets boställshus 1861. Vattenståndsmärken sedan 1700-talet samt mareografer (vattenståndsmätare) från 1890- respektive 1960-talet. Lämningar från 1809 års krig i form av skans, befästningsvall och gravmonument.

Rataskär: Tomtningar, labyrinter och en kompassros. Fyrar, båk, lotsuppassningshus, militärbarack, och lotsstuga. Grunder efter sjötullkannnnare, krog och packhus samt lämningar av stensatt kaj. Fri sikt över havet ut från och in mot Rataskär. Rumsligt samband och fria siktlinjer mellan fastland och Rataskär med dess byggnader.

Geografisk avgränsning för Ratan (AC12). Utökad justering i områdets norra del markerad med blå linje.

Bygdeå (AC13)

Kyrkomiljö med medeltida kyrka i kustnära kommunikations- och handelsstrategiskt läge. Miljön speglar hur platsen utvecklades som sockencentrum med kyrkliga och samhälleliga funktioner samt bostadsbebyggelse under 1800-talet och in på 1900-talet.

Uttryck för riksintresset: Senmedeltida gråstenskyrka, väl synlig i landskapet i strategiskt höjdläge, samt kyrkogård och klockstapel. Sockenhäkte, tingshus/skolhus, prästgård och kyrkstuga från den kyrkstad som tidigare fanns på platsen. Öppet landskap med bebyggelse och vägsystem anpassade efter naturgivna terrängförhållanden. Småskalig bostadsbebyggelse kompletterar miljön. Kustlandsvägens sträckning genom miljön.

Den geografiska avgränsningen för Bygdeå (AC13).

Robertsfors (AC14)

Bruks- och industrisamhälle som speglar den tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen från 1750-talets järnbruk via träindustri till modern högteknologisk tillverkningsindustri och från patriarkal bruksort via municipalsamhälle till nutidens kommuncentrum.

Uttryck för riksintresset: Bruksområdet med arbetarbostäder, kontor, herrgård och mekanisk verkstad samt jordbruksbyggnader uppförda i slaggsten i form av magasin, ladugård, stall och f d mejeri. Rickleån med dammar, kraftverk och bevattningskanal. Det öppna odlingslandskapet söder och öster om bruksområdet. Planstrukturen och bebyggelsekaraktären hos egnahemsområdet, anlagt enligt trädgårdsstadsplan från 1901, och dess omgivande successiva utvidgningar med bostadsbebyggelse under 1900-talet. Folkrörelse- och frikyrkobyggnaderna, centrumanläggningen från 1969 och bebyggelsen vid Tundalsskolan.

Bevarade delar av den elektrifierade järnvägen från 1900. F.d. sulfitfabriken i tegel från 1902, byggnader för spritfabriken från 1941. Fabriksområdet med byggnader och anläggningar för diamanttillverkning från 1960-talet och framåt. Villaområdet mellan industriområdet och bruksmiljön, med tidstypisk bebyggelse från tidigt 1900-tal till 1970-tal. Gatumönster samt väg- och platsnamn med anknytning till ortens kulturhistoriska bakgrund och utveckling.

Geografisk avgränsning för Robertsfors (AC14) markerad med prickad röd linje.

Nysätra – Holmsjöberget (AC15)

Fornlämningsmiljö med gravar och gravfält som speglar utvecklingen av bosättningsmönster samt estetiska och rituella ideal i brons- och järnålderns kustlandskap.  

Uttryck för riksintresse: Gravarnas dominerande placering i landskapet och visuella sam band med den forntida havsviken, i nuvarande odlingslandskap och sjöar. Bildtext:

Geografisk avgränsning för Holmsjöberget (AC15).

Allmänna råd till dig som har ett  hus i en kulturmiljö

I kommunen finns, förutom de utpekade Riksintressena för kulturmiljövård, även ett antal områden som anses ha höga kulturmiljövärden. Miljöbalken anger att riksintressen skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Det innebär att du som ägare till en byggnad i ett sådant område eller ett område med höga kulturmiljövärden har ansvar att fara varsamt fram och vårda och förvalta byggnaden så att det kulturhistoriska värdet inte går förlorat.

Plan- och bygglagen ställer krav på varsamhet när en byggnad ska förändras. Lagen reglerar att byggnader med kulturhistoriskt värde inte får förvanskas och den ställer också krav på att byggnader ska underhållas. (Plan- och bygglagen (PBL) 2010:900)

Det innebär inte restriktioner mot normal användning av huset eller hinder att upprusta eller modernisera. Däremot betyder bestämmelsen att upprustning, ombyggnationer och tillbyggnader skall ske varsamt så att husets och områdets karaktär bevaras.

Är du det minsta osäker på hur det förhåller sig med ditt hus hör av dig till samhällsbyggnadskontoret eller till Länsmuseets byggnadsantikvarie!

Gör underhåll i tid för att hålla kostnaderna nere. Välj material och metoder som hör hemma i huset i fråga, är till exempel fasaden målad med falu rödfärg så fortsätt med det.

Du som har en byggnad som är kulturhistoriskt värdefull eller är belägen inom ett riksintresseområde kan vända dig till Västerbottens museum för råd av en byggnadsantikvarie om hur du skall underhålla ditt hus samt genomföra om- och tillbyggnader utan att det kulturhistoriska värdet går förlorat. Du kan även vända dig till samhällsbyggnadskontoret för råd om det gäller bygglovpliktiga åtgärder.

Möjlighet till bidrag och stöd

För att kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och andra anläggningar ska behålla sitt kulturhistoriska värde är det viktigt att vård och underhåll samt ombyggnader sker utifrån den enskilda byggnadens förutsättningar. Det är också viktigt att använda kulturhistoriskt riktiga material och metoder för att ta tillvara på byggnadernas karaktär och utseende samtidigt som man värnar om de traditionella hantverken.

• Alla kan ansöka hos länsstyrelsen om ett bidrag för att vårda kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (dock inte statligt ägda byggnader).
• Sökanden kan få bidrag till de kulturhistoriska merkostnader som en varsam renovering kan föra med sig, i form av t ex särskilda material och antikvarisk medverkan

Bidraget är i första hand avsett för att bevara byggnader, inte för att byta ut eller nytillverka byggnadsdelar. Helhetsintrycket har stor betydelse för upplevelsen av byggnaderna och påverkar både den kulturhistoriska bedömningen av ansökan och kraven på anpassning när det gäller val av metoder och material i samband med renovering.